Sagan om de fyra små hororna, The Man och bikermonstret!

Ibland kan en formen av en saga användas till att få ut ett budskap som folk annars inte tar till sig.

Detta är också ytterligare en skrivelse i avsikt att peka på det absurda i att kollektiva begrepp inte faller under förtalslagstiftningen varför i stort sett vilka anklagelser som helst kan riktas mot polis, press eller mc-klubbar.

Det var en gång fyra små horor som gingo gatan fram. Det var Aftonhoran, Kvällshoran, Dagens Hora och Sexpressen. De var som vanligt ute och skulle sälja sig. De var alla lite bedagade, lite tilltufsade av livet. För livet hade farit hårt fram med dem. Det var inte alltid så lätt för dem som slagit in på lögnens väg. Den enkelriktade vägen. Ty för de som vandrat för långt in på denna väg fanns det inte längre någon återvändo. Vägen sluts bakom dem och de kan aldrig mer återvända. Aldrig göra sin vandring på lögnens väg ogjord. De är fredlösa. Hederslösa. De är de som bespottas av de anständiga kollegorna som valt en annan och hedersammare väg, sanningens väg.

De fyra hororna väntade på att ”The Man” skulle dyka upp och ge dom ett lönande lösnummer. Han var inte bara deras favorittorsk utan hade med tiden blivit den som hela deras försörjning var beroende av. När han tog dom och samtidigt viskade förföriska lögner i deras öron var det nästan, men bara nästan, så de trodde på hans lögner.

Nu kom han gatan fram. Visslande och svängande sin lilla chicka batong. Han var så stilig i sin uniform och så stolt över sitt fascistemblem på mössan. Ivrigt leder de fyra hororna honom upp till kärleksnästet. De lägger honom mjukt ner på bädden och tar varsamt av först hans och sedan sina egna kläder. Han ägnar dom god tid. Han vet att hans försörjning bygger på hur väl han kan genomföra akten, hur han lägger upp den och hur väl han lägger själva ack(orden). Hur han spelar på deras kropp och strängar. Han är van. Han har gjort detta länge nu. I mer än femton långa år har han skjutit sin säd in i deras våta sköten. Han vet att han behöver hantera dom varsamt så de inte vänder sig bort från honom. Så han smeker dom länge och omsorgsfullt. Han känner deras kroppars alla känsliga punkter och spelar på deras g-punkt.

Men just idag är allt annorlunda. Han känner det redan när han sprutar sin osanna säd upp i deras vällustiga sköten. Han gör dom med löp, ingress och artikel! Nu är dom förenade för alltid, de fyra hororna och ”The Man”. Nu har dom ett band mellan sig som aldrig kan brytas.

Ett tag efteråt föds deras eget barn, bikermonstret. Ett barn så värdefullt att det inte kan tillåtas springa löst. De älskar sitt barn så mycket, och är så rädda om dess hälsa, att de håller barnet inomhus, borta från världen för alltid. Somliga kallar det inspärrad men det tycker jag bara är ont förtal.

De behövde ju inte heller visa upp monstret för världen. De hade ju i så många år redan tecknat en fantasibild av monstret för allmänheten. Så om de nu inte gav det tillträde till den värld som befolkas av vanliga människor, växte ju bara myten om monstret bortom alla gränser. Skulle de visa upp bikermonstret för världen riskerade de ju att människorna upptäckte att det alls inte var något monster. Att monstret egentligen var precis likadant som dem. Bara klädd i andra kläder!

Så framlevde de fyra hororna och The Man i alla sina dagar. De tjänade stora pengar på att skriva böcker och tidningsartiklar om sin lilla telning. Och allteftersom åren gick byggde de på sin skröna om hur ondskefullt och fasansfullt deras monster var. Vilka monstruösa handlingar han gjorde. Och eftersom ingen besökte monstret och därför kunde vittna om motsatsen, och eftersom monstret själv aldrig kunde få ut några skrivelser om sig och sitt liv, så var också deras ord den enda sanning människorna utanför kände till om bikermonstret.

Och om bikermonstret inte har dött så lever det ännu inspärrat och avstängd från världen och mänskorna!

Peter Schjerva för ABATE Sverige och Nättidningen Payback