Varför specialåklagare?

Payback har skrivit en debattartikel på Second opinion ifrågan om polisens önskade specialåklgare: http://www.second-opinion.se/so/view/230

Länskriminalens chef i Skåne, Henrik Malmquist, begär i en artikel i Kvällsposten specialåklagare för att handha fall som berör s.k. organiserad brottslighet. Kan det då finnas fog i historien för att tillsättandet av specialåklagare i vissa fall kan ha ökad effekt vad gäller ett minskat antal åtalsunderlåtelser?

Länskriminalens chef i Skåne, Henrik Malmquist, framställer i artikeln "Grova brottslingar slipper åtal" i Kvällsposten en önskan om specialåklagare i fall som berör s.k. organiserad brottslighet. Artikeln kretsar kring ett uppgivet antal ökade åtalsunderlåtelser i olika fall kring bl.a. mc-gäng. Låt mig först som sist påtala här att jag berör bara frågorna utifrån bikerkulturens perspektiv då jag saknar både kunskap och erfarenheter ifrån andra organisationer.

Kan det då finnas fog i historien för att tillsättandet av specialåklagare i vissa fall kan ha ökad effekt vad gäller ett minskat antal åtalsunderlåtelser?
Hur många det totala antalet fall som är ifråga framgår icke i materialet men antalet åtalsunderlåtelser är 11 st 2006; 19 st 2007 samt 38 st 2008. Det kan tyda på ett ökat antal men den slutsatsen går inte att med säkerhet dra ur materialet då det inte kan ställas mot det totala antalet fall och därmed räkna fram ett procentuellt årligt utfall av antalet åtalsunderlåtelser kontra det totala antalet fall som avser s.k. organiserad brottslighet.
Jag väljer här att företa en adekvat jämförelse med antalet anmälda polisanställda 2005.(Det sista året jag har tillgång till vid denna tidpunkt men för åren därefter tycks trenden ändå vara än mer ofördelaktig vad gäller polisens siffror) 2005 var antalet anmälningar 3 877 st varav det i 30 % av fallen, 1175 st, inleddes förundersökning och 67 st lagfördes. Uti 1,7 % av det totala antalet anmälda fall och i 6 % av alla företagna förundersökningar. Vidare erhöll 13 st av de lagförda strafföreläggande och endast i 32 fall av 3877 st (0,825 %) dömdes den polisanställde. Härvid är att märka att alla mål rörande polisanställda handhas av just specialåklagare vid Riksenheten för polismål.

Slutsats: Det finns ingenting som säger att inrättandet av specialåklagare medför fler fällande domar. Erfarenheten talar tvärtom emot att så skulle vara fallet! För Henrik Malmquist kan självklart inte mena att antalet fall, relaterade till organiserad brottslighet, med hjälp av tillsatta specialåklagare, skulle uppvisa ett annorlunda utfall i fallen kring s.k. organiserad brotslighet än kring polisanställda. Förutsättningarna för åklagarna måste ju vara desamma vad gäller möjligheter till uppnående av specialkompetens i det specifika ämnet och även möjlighet till fokusering och koncentration på vissa specifika fall och kategorier. Vidhålls ändå denna uppfattning måste slutsatsen dras att det ligger andra faktorer kring det ytterligt låga antalet fällda polisanställda varför just dessa fallen måste upp till en oberoende granskning.